Ibland tror jag allt är perfekt. Ibland tror jag att inte ett enda prolem på hela jorden finns ivägen för mig. Ibland ler jag mer än aldrig. Ibland dansar jag på moln, men råkar falla ner igen. Problemen med dig kommer alldrig att försvinna. Du finns där hos mig hela tiden och det kommer aldrig att ändras även om du dör. Jag vet inte om jag tänker för mycket eller om det helt enkelt är ett prolem. Jag vill inte erkänna att jag kanske har problem. Du blir bara oftare och oftare arg på mig. ibland förstår jag varför, ibland inte. Man kan tro att mitt liv är så förbannat bra men jag börjar tro att det inte är det. Hur blir det i höst? Kommer jag klara det då? Kommer det synas något? Kommer det märkas? Vad ska jag säga? Jag önskar att man bara hade kunnat skaka av sig skiten och sen var det borta från ens tankar. Men det är inte så lätt har jag märkt. Jag har försökt att förnneka att det har hänt, men det är så förbannat svårt. 
Jag blir mer och mer rädd för dig. Jag vill hjälpa dig till varje pris men det tycks inte hjälpa. Det känns närmare och närmare att du bara ger upp och jag vill fan inte det. Jag mister allt fler och fler och du får inte vara en utav dem.