Jag kan inte riktigt sätta ord för vad känner just nu, det är inte nervositet, inte spänning utan en mer bitter känsla tror jag. Denna sommarn har gått fort, varit kul och jag har ändrats. Jag vet inte om det är till det bättre eller sämre för det har jag svårt att säga själv. Det känns på något sätt som att denna sommarn har varit så lång samtidigt som den har varit så kort. Jag vet inte vem jag är just nu eller vem jag försöker vara. Vissa accepterar mig som den ena och vissa som den andra. I denna lilla staden Eksjö är det ibland väldigt svårt att passa in. Det är så mycket man måste tänka på, hur man ser ut, hur man beter sig när man är full, hur man beter sig när man är nykter, vilka man umgås med, vad man gör på fritiden osv. Jag till exempel älskar att hålla på med teater men alla förstår inte det. För två år sedan uppkom det första stora teaterprojektet i Eksjö. Oliver Twist sattes upp i Eksjö och där var jag med. Jag förälskade mig i musikal och ville inget annat än att fortsätta. Året efter satte kultureken upp Grease som inte var lika stort men det var ändå roligt. Eftersom det inte var så stort tog det inte så mycket tid. Nu i år sattes Annie upp och jag var med där igen. Det var nästan lika stort som Oliver Twist och alltså tog det mycket fritid att hålla på med det. Det var många nej som fick komma från min mun när det gällde att gå på fester och liknande. Det i sin tur har lett till att folk har slutat höra av sig när något händer och jag känner mig lite övergiven. Jag menar, behöva man välja mellan något man älskar att göra och vänner. Ska inte vänner acceptera att man vill hålla på med något man älskar? Jag blir bara ledsen att det blir såhär och det leder ju till att jag börjar tro att jag inte älskar musikal lika mycket längre bara för att jag inte vill bli övergiven mer.