ibland inser man inte hur jävla underbart det är att stå på en scen och bara glömma alla problem, tankar och bara njuta. man får någon slags extrakraft som man inte visste att man hade när man kommer in på scenen. det är som att alla strålkastare, all publik bara ger en kraft att visa publiken hur bra man verkligen är. ikväll på musikalen var det fullsatt och det var mäktigt. aldrig förr har det varit ca 360 personer och kollat, ALDRIG. känslan när man ser publiken och man inser att det är mycket få stolar som är ledig, den känslan är nästintill oförklarlig. när sedan hela detta hav utav människor ger stående ovationer och applåderar och jublar så känner man sig nästan odödlig. det är i dom stunderna man inser att man har hittat sin grej och att det vore fy skam att inte satsa gärnet på det här. detta är verkligen det jag brinner för så sjukt mycket. inget annat spelar någon roll när jag är på scenen och inte mellan heller. jag skiter i precis allting för detta tar alla mina tankar och mina känslor, och då inte negativt menat. man går varje dag och nynnar på melodier. dansar danserna i huvudet. rabblar repliker i vardagslivet. man lever helt enkelt i det hela tiden och man svävar på rosa moln helt enkelt. 
jag vet att jag har varit mycket upptagen, inte kunnat träffa alla speciellt mycket. inte varit en bra kompis helt enkelt. men jag är ledsen, ni måste förstå. detta är mitt liv och de som inte stötar mig i det antar jag inte är värda min vänskap. vänskap handlar ju ändå om att stötta varandra och ni som gör det är underbara. jag kommer aldrig glömma hur sofie var när hon hade sett den, jag trodde för det första att hon aldrig skulle komma. hon gjorde det och hon tyckte om det. ni andra som stötar mig (ni vet vilka ni är) är också ooooootroligt underbara. tack, jag behöver all stöd jag kan få!