Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka, skriva eller göra. Jag vet att inte allt är slut bara för att peter pan är slut men jag saknar redan min Starkey. Jag har aldrig känt så för en roll förr.. Dock har jag ju inte haft en så "stor" roll men ändå. Självklart saknar jag indiandansen men Starkey finns mig nära och nu ska jag aldrig få agera honom mer. Starkey har utvecklat mig så enormt och jag älskade varje sekund jag fick agera sådär korkat cool.
Och att hela gänget, inklusive folk bakom scenen har blivit en enda stor familj är guld värt. Jag har inte ord för att beskriva hur mycket kulturekenfamiljen betyder för mig. Man känner sig omtyckt och respekterad för hur man är och alla tar hand om varandra. Även om jag vet att man kommer se folk igen så kan man inte undgå.. det finns vissa saker som aldrig kommer ske mer, händelser bakom scenen som ibland blev till en vana.. Att tex Magnus och Olliver hade en liten melodifajt många gånger om är inget som kommer hända på samma sätt.
Jag kom precis på att jag är den enda som har spelat Starkey med detta manuset i hela Sverige. Det spelar ingen roll om någon annan stad bestämmer sig för att sätta upp vår Peter Pan, jag kommer ändå alltid vara den första Starkey i Sverige. Det känns rätt cool och jag skulle vilja veta hur någon annan skulle tolka honom.