Känner bara att jag måste skriva av mig lite.
Läste precis igenom en liten saga som en väldigt söt tjej hade skrivit till mig. Hon berättade för mig att hon skrev den på natten för att hon ville hinna klart med den och att hon inte hann på dagen. I skolan sen så målade hon en fin tavla med en dansande steckgubbe. Jag hann aldrig reflektera så mycket över verken sagan eller tavlan men såhär i efterhand så läser man igenom alla kort och hälsningar man har fått med sig. Vad sagan handlar om hör inte hit men på baksidan står det att hon hoppas att vi ses igen och sen "det finns hopp". Det gick direkt in i mitt hjärta och på framsidan stod det att denna sagan var till mig för att jag var så snäll och det är inte ofta jag blir svag när någon säger att man är snäll.
Men helt ärligt. Denna fina flickan ser upp till mig och jag har gjort ett gott intryck på henne, jag vet själv hur det var i den åldern och man gjorde allt för att visa det och jag blir så rörd. Jag tror att man alltför sällan stannar upp och tänker på just sådana saker faktiskt. Det är sjukt synd för just nu känner jag mig lite stolt i själen för att jag vet att det finns folk som ser upp till mig.
Kommer fälla en och annan glädjetår nu och tänka på allt fint!


Puss på fina Irma Skoglund!