Men jag menar liksom verkligen skriva nu. Förr skrev jag mer seriöst och jag kunde liksom sitta i timmar frömför datorn och skriva ner dikter, texter osv. Jag vet inte om det är åldern som har smugigt sig på eller att man helt enkelt inte finner ord för sina tankar. Kanske är det själva insikten att det man skriver inte kommer att läsas utav några fler än sina vänner. Man skulle liksom vilja komma ut och bara få folk att läsa vad man tänker. Och då menar jag inte dem allra djupaste tankarna utan vardagliga tankar. En början kanske är att förändra bloggen till ett litet mer seriösare nätverk och skriva det jag verkligen vill säga istället för en massa blask.

Med gasen i botten kör jag på den krokiga vägen mot Tranås som ska ta mig till mitt jobb. Ett jobb där min röst är det viktigaste och det inte spelar någon roll hur jag ser ut. Kontorsplatserna är uppradade längs med lokalen och varje dag hoppas man att man får "favvo" platserna i sitt egna team. På något sätt är det avgörande för hela jobbdagen. Hur ens koncentration och förmåga att hjälpa kunderna styrs med hjälp utav om man får rätt plats och rätt stol. Varje dag är den samma, samma rutiner. Ut i fikarummet, hämta kaffe och vatten, gå till en plats och logga in, gå och hämta ens korg med allt viktigt material för att klara dagen, sedan öppna programen i samma ordning som alltid. Det är även dagens första samtal som sätter prägel på ens humör och ork resten utav dagen. Kanske får man ett utrikessamtal, eller affärssamtal, eller kanske ett ärende. Lika "spännande" varje dag på något sätt. 
Dagen på jobbet fungerade okej. Bra arbetskamrater vid ens sida och bra upplägg på rasterna.