Sitter just nu hemma hos mamma i soffan. Min kära pojkvän va här och kollade på tv och det kändes som förr i tiden. När man bodde hemma och träffade sin kille och sen fick han gå hem. Det kändes liksom "farligt" igen på något sätt, när mamma inte ville släppa iväg en till vem som helst. Det kändes så skönt. Ibland vill jag faktiskt vara lite igen. Då ens största bekymmer inte var så stora egentligen.
Hann liksom inte riktigt med min tonårstid och barndom känns det som. Allt gick så förbaskat fort och jag växte upp fort. Hur man ångrar att man inte njöt mer än man gjorde under den tiden. Jag vet att folk då kommer att säga, "men då är det bara att se till att njuta tillräckligt nu istället!".. Ja, visst är det, men det är ändå okej att känna så. Helt ärligt ångrar jag så mycket vilka vägar jag valde att ta i livet. Jag vet att man inte kan ändra på bakgrunden utan bara förändra framtiden.

Jag ska förändra framtiden och det inom kort. Så som jag har gjort mot mig själv får inte fortsätta hela livet. Det är svårt och krävs enormt mycket men samtidigt, någonstans där inne så vet jag att den ändringen är så himla värd. Den kommer att vara värd alla jobbiga stunder, allt ont. Jag hoppas verkligen på denna gången på riktigt och att det inte skiter sig nu igen. Det vill jag fan inte.

Imorgon ska jag umgås med Elsa en hel dag på ALV, plus att Enya och Ebba ska få leka rejält med varandra. Det kommer att bli magiskt rakt igenom för hon är helt klart bäst! En konstig vänskap som växte så fort och som blev så jävla bra som den är. Helt underbart helt enkelt och den är långt ifrån över eller slut.